En liten historia.
Har under de sista månaderna läst följande blogg, om en liten kille som är den störta kämpen jag känner till!
I många fall går det bra, barnen blir friska och kan leva obehindrat resten av livet. Men, tyvärr finns det de fall där medicinsk vård och otrolig kämparglöd inte längre hjälper. Det känns hemskt att något sådant får hända, ett oskyldigt litet barn- som inte ens har påbörjat sin resa genom livet. Som inte ens fick chansen.
Det är kanske dumt att jämnföra, men jag tänker bara på hur allting ändrade sig när jag fick diagnosen diabetes. Det var i februari 1997, jag var 8år. En tunn liten tjej på 19kilo, du kunde se vartenda revben på mig. Minns den dagen som om den var igår. Mamma tog med mig till vårdcentralen för att se vad min viktminskning berodde på. Jag minns en sjuksköterska som ville ta ett prov i fingret på mig. Jag minns att nålen var grön, den gjorde ont.
Sedan minns jag mamma, hon satt och grät. Just då hade jag ingen aning om hur detta skulle påverka mitt liv. För liten för att förstå, men så pass vuxen att jag visste att det skulle gå bra. Jag var rädd, men stark.
Mitt tillstånd hade gått så pass långt att vi var tvugna att åka raka vägen till Jönköping, Ryhov. (Mamma, gråt inte nu!!) Hamnade på Barn-A, sal 3. Jag minns att jag, efter de satt nål i handen på mig, fick dropp. På något dygn gick ökade vikten från flera kilo...
Om mitt blodsocker krånglar mycket och cellerna inte får insulin, som krävs för att "öppna" cellerna, så gör kroppen det som krävs för att överleva.. Tar av andra ämnen i kroppen (enkelt beskrivet). Där av min låga vikt. Som jag har väldigt svårt att göra något åt. Har försökt i år, men jag står i princip still.
Men nu till det jag tänkte berätta. Jag vet nu att det som hände när jag var åtta har format mig till den jag är idag. Jag kan inte tänka mig att jobba någon annanstans än inom sjukvården. Jag vill hjälpa folk. Allt från ett sår på foten, en lunginflammation, ett brutet ben - eller till och med hjälpa barn/ vuxna med cancer.
Visst, det är tufft och tar mycket på det egna psyket. Men, det är det jag vill göra. Det är min begåvning och den vill jag använda :)
/Paulina. ♥
I många fall går det bra, barnen blir friska och kan leva obehindrat resten av livet. Men, tyvärr finns det de fall där medicinsk vård och otrolig kämparglöd inte längre hjälper. Det känns hemskt att något sådant får hända, ett oskyldigt litet barn- som inte ens har påbörjat sin resa genom livet. Som inte ens fick chansen.
Det är kanske dumt att jämnföra, men jag tänker bara på hur allting ändrade sig när jag fick diagnosen diabetes. Det var i februari 1997, jag var 8år. En tunn liten tjej på 19kilo, du kunde se vartenda revben på mig. Minns den dagen som om den var igår. Mamma tog med mig till vårdcentralen för att se vad min viktminskning berodde på. Jag minns en sjuksköterska som ville ta ett prov i fingret på mig. Jag minns att nålen var grön, den gjorde ont.
Sedan minns jag mamma, hon satt och grät. Just då hade jag ingen aning om hur detta skulle påverka mitt liv. För liten för att förstå, men så pass vuxen att jag visste att det skulle gå bra. Jag var rädd, men stark.
Mitt tillstånd hade gått så pass långt att vi var tvugna att åka raka vägen till Jönköping, Ryhov. (Mamma, gråt inte nu!!) Hamnade på Barn-A, sal 3. Jag minns att jag, efter de satt nål i handen på mig, fick dropp. På något dygn gick ökade vikten från flera kilo...
Om mitt blodsocker krånglar mycket och cellerna inte får insulin, som krävs för att "öppna" cellerna, så gör kroppen det som krävs för att överleva.. Tar av andra ämnen i kroppen (enkelt beskrivet). Där av min låga vikt. Som jag har väldigt svårt att göra något åt. Har försökt i år, men jag står i princip still.
Men nu till det jag tänkte berätta. Jag vet nu att det som hände när jag var åtta har format mig till den jag är idag. Jag kan inte tänka mig att jobba någon annanstans än inom sjukvården. Jag vill hjälpa folk. Allt från ett sår på foten, en lunginflammation, ett brutet ben - eller till och med hjälpa barn/ vuxna med cancer.
Visst, det är tufft och tar mycket på det egna psyket. Men, det är det jag vill göra. Det är min begåvning och den vill jag använda :)
/Paulina. ♥
Kommentarer
Trackback
